En egen liten blandras..

Jag känner mig tvingad att ta upp detta ämne.. Bibliotekarier!

Efter ett besök på biblioteket, i hopp om att bli något mer kultiverad, kommer jag hem och den ända känslan som går att definiera är hopplöshet. Ingen bok med mig hem för att den ihopskunkna, närsynta, färglösa, linsluktande, hopplösa människan bakom disken (som hon knappt nådde över) såklart skulle ställa till en scen, helt oviktigt och jag lyssnade inte helt noggrant men jag minns ordet regler..

Medan jag står där på mitt praktfulla vis och ser mig omkring blir jag återigen påmind om att bibliotekarier är ett helt släkte för sig, en egen liten blandras.

Alla går, står och pratar på samma vis och alla har en fantastisk dålig hållning, vilket visserligen är till min fördel då jag ser ännu ståtligare ut. Men den nästan kriminellt usla hållningen är väl det mest rimliga resultatet man kan förvänta sig efter ha suttit i FEM år och läst allt från Astrid Lindgren till Fjodor Dostojevskij!

Man kan anta att gratis sedativum är en löneförmån hos denna "ras".