"Startar igen, jämna veckor. Välkomna!"

Jag släpar mig fram på gatan , på väg hem, känslan av trötthet är överhängande efter en vanlig vecka. Välgörenhetsgalor, byggt hem åt hemlösa, stridigt för jämlikhet i samhället, donerat blod på barnhemmet, arbetat ideellt på sjukhemmet, varit trevlig mot tjocka tjejen på Konsum..

Nej, det stämmer, sådana aktiviteter skulle Vesslan aldrig utföra!

Men trötthet var ändå den mest överhängande känslan när jag släpade mig framåt och nästan framme lyfter jag huvudet något för att lokalisera portens placering, men innan jag ens skymtar porten plockar mitt periferiseende upp något.. En liten oskyldig skylt, men som ändå skriker fasa!

"Nu drar vi igång karaoken igen! Jämna veckor. Välkomna!"
Men jag bor ju i det huset!!

Känslan av trötthet var som bortblåst och kroppen fylldes istället med hopplöshet, ilska och förtvivlan. Är det verkligen meningen att jag ska behöva ligga sömnlös för att någon lågbegåvad idiot från skogen trilskas med att sjunga Ulf Lundells Öppna landskap om och om igen, för att hennes tillsynes ännu mer lågbegåvade, söndersolade och lätt alkoholiserade vänninor tycker att det är en bra idé!?
Karaoke är liksom en av några aktiviteter som på något sätt blir mer och värre ju längre den utförs, folk tröttnar inte utan blir mer begeistrade ju längre tiden går, så man kan ju inte ens lugna sig med att det kommer avta framåt småtimmarna..

Varannan helg har jag alltså nu ett crescendo av medelålderliga stämmor att se fram emot..

Vesslan säger snällt men bestämt NEJ! Ok, snarare bara bestämt.. Finns ingen anledning att vara snäll och vänlig i detta sammanhang (punkt!)